Att göra en bok

VÄLKOMMEN till en lektion i hur en bok blir till.

 

Från ark till bunden bok

Det antal sidor av en bok som tryckes sam­tidigt bildar ett ark. Båda sidorna av arket tryckes. Arket vikes — falsas — på bokbinderiet ett antal gånger som bilderna visar.

Efter en falsning blir det två blad (med fyra sidor —ett fyrsidigt ark). Efter ytterli­gare en falsning får man fyra blad (med åtta sidor = ett åttasidigt ark). En falsning till ger åtta blad (med 16 sidor - ett 16-sidigt ark).

16 är normalt det största sidantal som förekommer i ett ark. Men ytterligare en falsning ger 32 sidor (ett 32-sidigt ark).

För tunna ark (på 4 sidor) och för stora (på 32 sidor eller mer) är svårare att arbeta med vid bindning varför de undvikes.

De ark som ingår i en bok häftas normalt

samman l en speciell häftmaskin-och ev. skares de även i kanterna. En oskuren bok måste sprättas upp av den första läsaren.

Det häftade bokblocket förses med en stel pärm (en bunden bok) eller ett mjukt omslag av kartong (en häftad bok).

De flesta böcker en privatperson skall binda är redan häftade, stundom med mjukt omslag, stundom med hård pärm.

Ofta är den bok som skall bindas mer eller mindre medfaren, sidor trasiga, ark snedböjda i ryggen osv. Detta måste man beakta.

På nästa sida finns benämningar på bo­kens delar. Därefter ger vi i bild och text de vanliga verktygen vid bindningsarbetet och i samband därmed de material som vanligen används.

Vad bokens olika delar kallas

För ati underlätta förståelsen av efterföl­
jande arbetsbeskrivningar redogörs här för
benämningarna på bokens enskilda delar.

  1. Framsnittet.
  2. Titelbladet.
  3. Smutstitel.
  4. Friblad (av vitt papper).
  5. Färgat försättsblad.
  6. Hörn.
  7. Fastklistrat färgat försättsblad,
    "spegeln".
  8. Pärm med
  9. Färgat överdragspapper.
  10.  Ryggklädsel.
  11.  Fot.
  12.  Bindfält.
  13.  Bind.
  14.  Ytterfals.
  15.  Ryggfält.
  16.  Titelfält.
  17.  Stämpel.
  18.  Huvud.
  19.  Kapitälband.
  20.  Innerfals.
  21.  Inslag.
  22.  Formering.
  23.  Översnitt.

 

 

Pä bokens inre delar finns följande benäm­ningar:

  1. Friblad.
  3. Fodring (vitt papper)  till kulört för­
    sätts.
  4. Kulört försättspapper.
  5. Kulört försättspapper för klistring pä
    pärmen.
  6. Ansättningsfals.

               1-5 kallas tillsammans för försätts.

     6. Gasvävsstrimla.

     7. Bind. 

     8. Lösrygg.

     9. Järnkardus till förstärkning av ryggen.
   10. Kapitälband.

   11. Bokens ark.

Bandtyper och inbindning

I stort sett kan alla inbindningsformcr sammanfattas i tre typer, som här är schematiskt återgivna;

1. Ryggen är rundad. Fals och lösrygg saknas. Omslaget når inte helt ut till ryggen.
(Kartonnage.)

2. Ryggen är rundad och försedd med lösrygg. Det finns fals, men pärmen når inte ända ut till denna. (Bok ansatt på grund fals.) Hit hör vanligen klotband.hclband, omfattande alla band, som är helt Överdragna med samma material.

3. Ryggen är rundad och försedd med lösrygg. Det finns fals, och pärmen når ända ut till denna. (Bok ansatt på djup fals.)
Så bindes halvfranska band och hela skinnband.

 

Bokbindarna indelar böckerna i:
- halvband, som omfattar alla band, vilkas rygg och hörn är beklädda med ett annat material än sidorna, och

- helband, ofattande alla band, som är helt överdragna med samma material.

- Kartonnage kallas en bok med fast rygg. Formering saknas vanligen överallt. I regel har den en smal klotrygg men saknar hörn och har papper på pärmarna samt påklistrad etikett.


- Halvklot har lös rygg, grund fals och f orm e-ring. Rygg och hörn är Överdragna med klot, papper på sidorna.


- Helklot ser ut som halvklot men är helt överdraget med klot. Använder man linne, kallas det hellinncband. Används papper, talar man om pappersband.


- Halvfranskt band har lös rygg. Rygg och hörn är beklädda med skinn, sidorna med papper. Det finns flera olika typer av halvfranska band med växlande falsmng. och skmnsorter, men i allmänhet kan sägas, att benämningen halvfranskt band avser ett band av god kvalitet såväl ifråga om arbetet som materialet. Snittet upptill skall vara i guld.


- Helt skinnband (helfranskc band) är helt överdraget med skinn. Snitt runt om i guld.

 

 

 

Kartonnage

Boken  liar fast rygg och saknar  formering

och hörn. Påklistrad etikett.

 

 

 

 

 

 

Klotband

Rygg och hörn är överdragna med klot,

pärmarnas sidor med papper.

Boken är an­lagd på grund fals.

 

 

 

 

 

 

S.k. välskt band

Rygg   och   hörn   är  överklädda   med   skinn,

pämisidorna med papper.

Anlagd på grund fals.

Verktyg

Här ses de verktyg, som vanligen används vid bindning av böcker. En del av verktygen kan man göra själv, om man är en smula händig. Utom vanlig teckningsrekvisita an­vändes:

  1. En vinkelhake.
  2. En järnlinjal samt till vissa arbeten en trälmjal.
  3. Två falslinjaler.
  4. En vinkel av järn eller trä.
  5. En skruvmejsel.
  6. En hammare eller träklubba med fyr­ kantigt huvud.
  7. En flattång.
  8. En falshammare.
  9. En trekantig fil, inte för grov.
  10. En såg med fin klinga, bindsåg.
  11. En sax, helst en bokbindarsax.
  12. En skärspets med skaft.
  13. En arbetskniv.
  14. En skärpkniv. Finns i flera olika mo­deller, såväl med som utan skaft. I det senare fallet syr man själv en bit skinn kring klingan. Eftersom denna kniv skall vara mycket skarp, bör den inte användas till annat arbete än skärpning.
  15. En slipsten, vanligen gjord av karborundum.
  16. En skärpsten. Vanligen använder man en kasserad iitografisk sten eller en mar­ Man kan också klara sig med en glasskiva, vars kanter det i så fall lönar sig att förse med klisterremsor.
  17. En limpanna. Det finns både galvaniserade och gjutna med emaljerad insats i olika storlekar. Allra bäst är naturligt­ vis en elektrisk limpanna,  som  håller värmen beständig.
  18. En klisterpensel.
  19. En limpensel, ibland försedd med ihåligt
  20. Två falsben, etc runt och ett spetsigt. 






 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  1. Ett spränggaller. Man kan också anvanda en vanlig sikt.
  2. En styv borste. Oftast används en nagel eller tandborste.
  3. En liten svamp.
  4. Ett uppskavningsbleck. Man kan lätt
    göra det själv av en bit zink eller mäs Lägg märke till att ett hål är ur­ borrat i blecket, till vilket en smal kanal leder in.
  5. En skål till färg, som skall vara så stor,
    att penseln kan doppas helt ned i den.
  6. Några pressbräder i olika storlekar. Av
    pressbräder kan man aldrig få för många. De görs vanligen av rödbok och finns i många olika storlekar. De oftast använda är 17 ggr 25 cm och 24 ggr
  7. En häftlåda. Den här visade modellen
    är lätt att plocka i sär och förvara. En
    häftlåda med träspindlar har bl. a. den
    fördelen att man på dem har möjlighet
    att spänna alla snören med ett enkelt
    grepp under häftningen. Modeller på
    vilka träspindlarna ersatts med stolpar
    av metall är därför inte så lämpliga.
  8. En bokbindarpress. Vanligtvis föredras
    modeller med järnspindlar.
  9. En bängel tillpress.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Välkommen

Välkommen till AG Bokbinderi.n.nu.

##AG Bok Facebook##

 

##Apgr57 Facebook##

Nyhetsbrev (ej i funktion)

 

 

 

 

Länkar

© 2024 Agbokbinderi.n.nu. Alla rättigheter förbehållna.